Ett fundamentalt problem i byggbranschen – sett med mina ögon som privatperson
Det här kommer kanske sticka i ögonen på många i byggbranschen. Vem är Pierre att yttra sig? Vad vet han egentligen?
Ska jag vara helt ärlig: jag kan inte ett skit om byggbranschen. Men för 14 månader sedan började en resa som förändrade allt. Jag köpte en tomt, impulsivt. Det var ett läge och en möjlighet jag tog – utan att riktigt förstå vad det innebar att köpa en tomt. Jag skrev under köpeavtalet, och så var jag igång.
Jag tänkte: “modulhus, det är najs – klappat och klart.” Vi valde att köpa ett Vårgårda-hus, då det var ett krav för att få köpa tomt i området.
Men så enkelt var det inte.
Första mötet, första misstolkningen
Vi fick bygglov, ritningar och rumsbeskrivning. Vi skulle välja entreprenadform: generalentreprenör, delad entreprenad, eller köra allt själva.
(Vad vet jag om att bygga hus?)
Med hjälp av ChatGPT och över 100 timmar research började jag förstå grunderna. Vad alla termer betyder. Vad som gäller enligt regler och branschpraxis.
Men snart insåg jag ett mönster: en konstant strid – mellan underentreprenör, entreprenör och mig som kund. Att vara tydlig är tydligen en tolkningsfråga. Det verkar som att kunden förväntas anpassa sig till byggarnas sätt att tänka, tala, agera.
Jag skyller inte på någon – men min analytiska hjärna går igång direkt. Jag ser förbättringspotential, och framför allt: digitaliseringens frånvaro.
Förväntningar vs verklighet
Vi valde vår entreprenör. Första mötet kändes tydligt. Vi kör igång! Men… vem gör vad? Vad ingår egentligen?
Vi får en kalkyl, handlingar – men långt ifrån helheten. Utförandespecifikationen är som en à la carte-meny med tillval och referenser till principdokument. Min förväntning på ett modulhus var något standardiserat och dokumenterat – färdigt att köra igång. Det stämde… till viss del.
Entreprenören vill ha bygghandlingar. Men de får vi först efter vi gjort avrop. Borde de inte finnas innan? Jag trodde det. Min agent säger: “sånt löser man på plats.”
Men jag vill lösa det nu.
När detaljerna börjar kosta
Jag ställer frågan: kan jag få ett fast pris? Svaret: “Absolut!”
Men det är ett absolut med ett jättestort men.
Mail från tre olika håll. Man vill ha kostnadskontroll – men i branschen känns det som att man tar för givet att det kan “klämmas till” ytterligare 100 000 kr. Oförutsedda kostnader blir en standard.
Ett avtal skrivs. Grund ska bokas. Platsmöte. Vi kör igång. Men vad sades på mötet för 6 månader sedan? Vem skrev ner det? Var det mitt ansvar?
Leveransen och den svarta pärmen
Husleverans. Jag står där med gips, reglar, isolering och en svart pärm. Checklistor, egenkontroller, materiallistor. Detta hade jag velat ha en månad innan – men nej, “det är inte vår standard.”
Det fortsätter: entreprenörer, underentreprenörer, avtal är skrivna men ingen vet exakt vad som ingår. Så kommer klassikern: ÄTA – ändring och tilläggsarbeten.
Exemplet: Skruvarna som aldrig kom
En byggsats borde ju innehålla allt, även skruvar? Det tyckte både entreprenör och underentreprenör. Men leverantören? Inte deras ansvar. “Det löser entreprenören.”
Men vem betalar i slutändan? Jag som kund.
Det blir ÄTA. Timmar, material, milersättning – påslag.
Men är det rimligt?
Har man satt det i system? Att skicka lite för lite material och sen tjäna på ÄTA? Jag hoppas inte – men känslan infinner sig.
Frustrationen växer
Jag vet inte vad “tätt hus” innebär. Jag vet inte exakt hur el eller rör ska dras. Jag förväntar mig att det är fackmässigt utfört.
Men vad händer om det går lite snabbt innan semestern? Om något monteras fel, men väggen spacklas igen? Då står man där – och undrar.
Elen – och “det där ingår inte”
Jag bad om fast pris på elen. Har erfarenhet av elektriker. Ganska låg verkningsgrad tyvärr. Vi gick rum för rum och ritade – ändå blev det fel. Vems ansvar är det?
Jag kanske var otydlig. Men jag sa ju det på plats? Skulle jag ha dokumenterat och mailat allt?
Så kommer kommentaren:
“Det där ingår inte.”
“Varför inte?”
“Vi räknade inte med det.”
Men… är det mitt fel?
Nu till kärnan
För att vara tydlig, jag har respekt för att alla ska tjäna pengar. Men om en kund är otydlig – frågar man inte då? Ser man inte till att säkerställa vad som ingår?
Jag känner frustrationen byggas upp när jag skriver detta. Så låt mig sammanfatta det jag identifierat, efter att ha haft kontakt med:
– husleverantör
– agent
– projektledare
– leveransansvarig
– lastbilschaufför
– platschef
– vd:ar
– snickare
– rörmokare
– elektriker
– kompisars kompisar
Hela “tunga ledet”.
Vad är problemet?
– Ingen dokumentation
– Uppföljning, Blandat
– Ingen hålls ansvarig
– Tidsplaner spricker
– Estimeringar sker på känsla
– Otydlighet i dokument, versioner, ansvar
– Kontrollansvariga som inte kontrollerar
– Säljare som översäljer
– Felaktiga eller skadade leveranser
– ÄTA är mer standard än undantag
Ändå står huset där
Och det är det som är det sjuka – på något sätt får man ändå ihop ett hus.
Men frågan är till vilket pris – och på bekostnad av vem?
Det här är min resa, mitt perspektiv.
Jag älskar bygg – men branschen behöver digitaliseras, struktureras och framför allt: börja se kunden som en partner, inte en motpart.xq
Det här kommer kanske sticka i ögonen på många i byggbranschen. Vem är Pierre att yttra sig? Vad vet han egentligen?
Ska jag vara helt ärlig: jag kan inte ett skit om byggbranschen. Men för 14 månader sedan började en resa som förändrade allt. Jag köpte en tomt, impulsivt. Det var ett läge och en möjlighet jag tog – utan att riktigt förstå vad det innebar att köpa en tomt. Jag skrev under köpeavtalet, och så var jag igång.
Jag tänkte: “modulhus, det är najs – klappat och klart.” Vi valde att köpa ett Vårgårda-hus, då det var ett krav för att få köpa tomt i området.
Men så enkelt var det inte.
Första mötet, första misstolkningen
Vi fick bygglov, ritningar och rumsbeskrivning. Vi skulle välja entreprenadform: generalentreprenör, delad entreprenad, eller köra allt själva.
(Vad vet jag om att bygga hus?)
Med hjälp av ChatGPT och över 100 timmar research började jag förstå grunderna. Vad alla termer betyder. Vad som gäller enligt regler och branschpraxis.
Men snart insåg jag ett mönster: en konstant strid – mellan underentreprenör, entreprenör och mig som kund. Att vara tydlig är tydligen en tolkningsfråga. Det verkar som att kunden förväntas anpassa sig till byggarnas sätt att tänka, tala, agera.
Jag skyller inte på någon – men min analytiska hjärna går igång direkt. Jag ser förbättringspotential, och framför allt: digitaliseringens frånvaro.
Förväntningar vs verklighet
Vi valde vår entreprenör. Första mötet kändes tydligt. Vi kör igång! Men… vem gör vad? Vad ingår egentligen?
Vi får en kalkyl, handlingar – men långt ifrån helheten. Utförandespecifikationen är som en à la carte-meny med tillval och referenser till principdokument. Min förväntning på ett modulhus var något standardiserat och dokumenterat – färdigt att köra igång. Det stämde… till viss del.
Entreprenören vill ha bygghandlingar. Men de får vi först efter vi gjort avrop. Borde de inte finnas innan? Jag trodde det. Min agent säger: “sånt löser man på plats.”
Men jag vill lösa det nu.
När detaljerna börjar kosta
Jag ställer frågan: kan jag få ett fast pris? Svaret: “Absolut!”
Men det är ett absolut med ett jättestort men.
Mail från tre olika håll. Man vill ha kostnadskontroll – men i branschen känns det som att man tar för givet att det kan “klämmas till” ytterligare 100 000 kr. Oförutsedda kostnader blir en standard.
Ett avtal skrivs. Grund ska bokas. Platsmöte. Vi kör igång. Men vad sades på mötet för 6 månader sedan? Vem skrev ner det? Var det mitt ansvar?
Leveransen och den svarta pärmen
Husleverans. Jag står där med gips, reglar, isolering och en svart pärm. Checklistor, egenkontroller, materiallistor. Detta hade jag velat ha en månad innan – men nej, “det är inte vår standard.”
Det fortsätter: entreprenörer, underentreprenörer, avtal är skrivna men ingen vet exakt vad som ingår. Så kommer klassikern: ÄTA – ändring och tilläggsarbeten.
Exemplet: Skruvarna som aldrig kom
En byggsats borde ju innehålla allt, även skruvar? Det tyckte både entreprenör och underentreprenör. Men leverantören? Inte deras ansvar. “Det löser entreprenören.”
Men vem betalar i slutändan? Jag som kund.
Det blir ÄTA. Timmar, material, milersättning – påslag.
Men är det rimligt?
Har man satt det i system? Att skicka lite för lite material och sen tjäna på ÄTA? Jag hoppas inte – men känslan infinner sig.
Frustrationen växer
Jag vet inte vad “tätt hus” innebär. Jag vet inte exakt hur el eller rör ska dras. Jag förväntar mig att det är fackmässigt utfört.
Men vad händer om det går lite snabbt innan semestern? Om något monteras fel, men väggen spacklas igen? Då står man där – och undrar.
Elen – och “det där ingår inte”
Jag bad om fast pris på elen. Har erfarenhet av elektriker. Ganska låg verkningsgrad tyvärr. Vi gick rum för rum och ritade – ändå blev det fel. Vems ansvar är det?
Jag kanske var otydlig. Men jag sa ju det på plats? Skulle jag ha dokumenterat och mailat allt?
Så kommer kommentaren:
“Det där ingår inte.”
“Varför inte?”
“Vi räknade inte med det.”
Men… är det mitt fel?
Nu till kärnan
För att vara tydlig, jag har respekt för att alla ska tjäna pengar. Men om en kund är otydlig – frågar man inte då? Ser man inte till att säkerställa vad som ingår?
Jag känner frustrationen byggas upp när jag skriver detta. Så låt mig sammanfatta det jag identifierat, efter att ha haft kontakt med:
– husleverantör
– agent
– projektledare
– leveransansvarig
– lastbilschaufför
– platschef
– vd:ar
– snickare
– rörmokare
– elektriker
– kompisars kompisar
Hela “tunga ledet”.
Vad är problemet?
– Ingen dokumentation
– Uppföljning, Blandat
– Ingen hålls ansvarig
– Tidsplaner spricker
– Estimeringar sker på känsla
– Otydlighet i dokument, versioner, ansvar
– Kontrollansvariga som inte kontrollerar
– Säljare som översäljer
– Felaktiga eller skadade leveranser
– ÄTA är mer standard än undantag
Ändå står huset där
Och det är det som är det sjuka – på något sätt får man ändå ihop ett hus.
Men frågan är till vilket pris – och på bekostnad av vem?
Det här är min resa, mitt perspektiv.
Jag älskar bygg – men branschen behöver digitaliseras, struktureras och framför allt: börja se kunden som en partner, inte en motpart.xq